Johan Wittman föddes troligen 16.8.1632 alltså samma år som kung Gustav II Adolf stupade vid Lützen. Föräldrarna har antagligen befunnit sig i jämförelsevis gynsamma ekonomiska omständigheter, eftersom Johan har erhållit en för dåvarande förhållanden rätt god boklig uppfostran. År 1652 inskrevs han vid Uppsala universitet. Johan växte upp under en tid då Sverige blev en stormakt vid Östersjön.
Fadern Jakob Witte
Fadern Jakob Jöransson Witte var landbofogde vid Marieborgs gård i Östra Eneby i Östergötland. Han hade således ansvaret för alla de torp som hörde till gården, vilken ägdes av överste Otto Schulman. Själv bodde Witte på Berga, en av Knifberga gårdarna. Numera ingår Östra Eneby i staden Norrköpings område.
Giftermål med Anna
Sonen Johan, som kallade sig Wittman, erhöll år 1656, alltså vid 24 års ålder, befattning som mönsterskrivare vid Westerbottens regemente i norra Sverige. Då Johans far avled 12.5.1659 behövdes han i barndomshemmet i Östergötland för att se till sin åldriga moders gård. De övriga vuxna sönerna ansåg sig inte ha möjlighet att åta sig den uppoffrande uppgiften. Johan återvände alltså hem till Östergötland. För att få en egen utkomst gifte han sig med Anna Sofia Lind de la Ville, som hade blivit änka efter den förre inspektören för salpetersjuderierna.
På denna tid var det normalt att änkan till en tjänsteman bibehöll rätten till tjänsten. Själv kunde en kvinna inte få överta tjänsten, men genom att gifta sig med en man som hade möjlighet att köpa den kunde hon behålla tjänsteförmånerna och den nya mannen få tjänsten. Det var nämligen vanligt på den här tiden att tjänster såldes och köptes. Att Johan fick översikt över regionens salpetersjuderier innebär en garanterad inkomst, eftersom de framställde råvaran för kruttillverkningen, något som var av stor betydelse under de många krig riket var inblandat i. Detta var dock knappast någon heltidssyssla. Hur länge han behöll den här tjänsten finns det inte uppgifter om, men då han snart flyttade bort från landskapet och fick andra inkomster kan det knappast ha varit en lång tid.
Sin karriär inom armén kunde Johan fortsätta, då han följande år 1660 blev regementsskrivare vid Jönköpings regemente. År 1665 avancerade han till militär auditör och landsfiskal i Wästergötland. Två år senare, 1667, blev han Kammarförvaltare i Krigskollegium och året därpå, 1668, militiebokhållare. Detta hastiga avancemang tyder på att Johan Wittman inte bara ägde goda kunskaper, utan också var en skicklig och duglig tjänsteman.
Giftermål med Margaretha
År 1670 drabbades Johan av sin hustrus bortgång, då hon avled på Järnestad gård i Östergötland. Under de 11 åren i äktenskapet hade hon fött honom 8 barn, av vilka många hade avlidit i späd ålder. Att barnen dog så tidigt var inte ovanligt under en tid då läkekonsten ännu var helt outvecklad. Då de små barn som överlevt spädbarnsåldern behövde få god moderlig vård bidrog det till att Johan ännu samma år ingick sitt andra äktenskap. Denna gång med Margaretha Bartels, dotter till en handlande i Stockholm. Hon var också nybliven änka efter en kamrer i Kammarkollegiet. Hon kan också ha haft en viss rätt till tjänsten som krigskamrer, emedan Johan Wittman redan år 1671 upphöjdes till krigskamrerare. Riktigt enkelt var det tydligen inte att få överta den tjänsten, emedan det innebar att han samma år överflyttade till Finland. Här var dock avancemangsmöjligheterna större. År 1679 förordnades Johan till inspektor för krigsmannahusen i Finland.
Johan adlades
Omständigheter som medförde Johan Wittmans adlande är aldrig helt utredda, men enligt uppgift arbetade kammarkollegiet i en flygel av kungliga slottet. Från kungens våning i en annan flygel observerade Karl XI att det ofta långt efter arbetstidens slut lyste i ett av Kammarkollegiets arbetsrum. Kungen lät utreda saken och fann att där arbetade en Johan Wittman med utformandet av det nya indelningsverket. Wittmans idoga arbete föranledde kungen att ge honom adelstitel.
Enligt en skröna skulle Johan Wittman först ha behärt att få bära adelsnamnet Gripencrona, men kungen då utbrustit ”i helvetet heller skall han gripa min krona”. Då en liknande anekdot berättas om adlandet av släkten Gripenmark kan hela abnekdotens verklighetsbakgrund ifrågasättas, särskilt som det i norra Tyskland, som på denna tid utgjorde en del av stormakten Sverige, fanns en släkt med namnet Gripenbergh. I en urkund nämns far och son Kort Gripenbergh, som i Stralsund har innehaft jämförelsevis framskjutna ställningar i samhället. Dessas kvinnliga släktingar har gift sig med adelsmän från Sverige. Johan Wittmans mor eller mormor kan mycket väl ha varit födda Gripenbergh och Johan Wittman önskat ta detta namn som adelsnamn.
Konflikten med greve Creutz
Åren 1685 och 1686 var Johan Gripenberg vice landshövding i Nylands och Tavastehus län. Som förman hade han en landshövding, greve Lorents Creutz, som uppges ha varit en ytterst egenmäktig herre. Johan Gripenbergs karriär som vice landshövding upphörde då denna landshövdingen gjorde anmälan hos Kunglig Majestät om egenmäktigt förfarande i ekonomiskt hänseende från Gripenbergs sida.
Emellertid torde Johan Gripenberg enligt olika källor ha varit en mycket arbetsam man, som under olika tidsperioder författade otalig inlagor i tjänsteärenden. Han hade en ytterst vårdad pictur och innehållet i hans skrivelser är synnerligen redigt. Därför kan konflikten mellan herrarna Creutz och Gripenberg mycket väl ha berott på att Johan inte godkände landshövdingens egenmäktiga agerande. Konflikten kan också ha sin grund i maktkampen mellan högadelns grevar och baroner och lågadelns mera folkliga herrar, som drabbades särskilt hårt av reduktionen.
Giftermål med Anna
År 1697 drabbades Johan Gripenberg av förlusten av sin andra hustru. Av motsvarande orsak som tidigare gifte han för tredje gången om sig ett år senare med Anna Kiörning. Anna var av svensk adlig ätt. Hennes far var varvsmajoren vid Amiraliteten Carl Kiörning, ägare till Lindö, Börknäs, Ekenäs och Tångetorp. Den 8 april 1703 avled Johan Gripenberg på sin hustrus fädernegård Lindö i Tenala socken. Han torde då ha varit 71 år gammal vilket var en hög ålder på denna tid. Han begrovs i Tenala kyrka. Där upphängdes en minnestavla med hans vapen, födelse- och dödsdatum. Födelseåret 1640 på tavlan torde dock vara felaktigt. Han överlevdes 35 år av sin tredje hustru Anna, som avled först år 1738.
För att förstå Johan Wittmans liv behöver man känna till den tid han växte upp. Samtidigt som Sverige blev en stormakt utbredde sig ett betydande tjänstemannamissbruk i riket och särskilt i dess östligaste del, Finland, där kontrollen var ännu svagare. Många tjänstemän tog själva hand om de skatter som borde ha tillfallit kronan med påföljden att utgifterna för krigsmakten blev svåra att täcka. Befolkningen led därför under alltför tunga skatter som många adelsmän egenmäktigt utkrävde av dem.
Reduktionen
Sedan Karl XI 1660 utsetts till Sveriges kung visade det sig att stora ansträngningar måste göras för att förbättra rikets styrelse och stäva bl.a. adelns missbruk av sin maktställning. Karl XI lyckades göra sig så gott som enväldig och använde sin nya makt till att på 1680-talet genomföra en omfördelning av äganderätten. Denna fick benämningen reduktionen och innebar att den svenska adeln miste omkring hälften av sitt jordinnehav. Detta låter hårt, och det var det också. Förvisso fanns det undantag från denna regel, särskilt när det gällde gods som kronan avsåg att avdela som boställen för landshövdingar och andra höga ämbetsmän. Till saken hör att den gamla högadeln även förfogade över arvegods som tillhört familjerna länge och som överhuvudtaget inte påverkades av Karl XI:s politik.
För att ställa rikets krigsmakt på en fastare grund infördes ett nytt system för att få soldater till armén, indelningsverket. Genom detta förband sig bönderna att ställa upp ett bestämt antal soldater. De lägenheter som uppställde en soldat bildade en rote och var skyldiga att upplåta ett torp åt soldaten och hans familj. Rytteriet uppställdes av rusthållen, som då fick räntorna från ett eller flera hemman. Dessa kallades augmentshemman.
En stor barnaskara
Johan Gripenberg hade i sina äktenskap sammanlagt 25 barn, 8 i sitt första gifte, 12 i sitt andra och 5 i sitt tredje. Av dessa avled dock 13 barn i ung ålder. Av döttrarna levde fem till vuxen ålder och lika många av sönerna. Av sönerna var det bara tre som överlevde Johan Gripenberg. Då det var sönernas uppgift att föra ätten vidare har mera detaljerade uppgifter om dem bevarats. Släkttavlan visar att det stora antalet barn gjorde det möjligt för ätten att leva vidare. Det var en typisk utveckling på denna tid då sjukdomar och krig skattade befolkningen mycket hårt. Många ätter dog ut i ett tidigt skede då inga manliga ättlingar förde släktnamnet vidare. Av de fem sönerna var det bara den första som förde den Gripenbergska ätten vidare.
Johan Gripenbergs ättlingar
Jacob, född 1661, son till Anna Sofia de la Ville, blev kapten, gifte sig med Sofia Maria von Hirscheit, fick 4 barn som levde till vuxen ålder. Jacob avled 1701. Sonen Johan Albrecht Gripenberg avancerade till överstelöjtnant. Han fick tre söner och två döttrar. Sonen generalmajor Jacob Carl dog ogift. Från den andra sonen, Jacob Gripenbergs sonsonson överstelöjtnant Odert Johan härstammar sedan hela den Gripenbergska ätten, Jacobs tredje son Magnus Wilhelms ättled dog nämligen ut några generationer senare då endast döttrarna överlevde.
Johan, född 1673, son till Margareta Bartels, kapten 1707; stupade i slaget vid Pultava 1709 som ogift.
David, född 1678, son till Margareta Bartels, gift med Maria von Kahlen. David fick en son Carl Gustaf som blev fältväbel. Denna, Johan Gripenbergs sonson, fick emellertid inga manliga ättlingar, varför släktgrenen dog ut; David avled själv samma år som han avancerade till kapten, 1712.
Gustaf, född 1680, son till Margareta Bartels, fänrik; död på 1690-talet som ogift.
Frans Carl, född 1701, son till Anna Kiörning, löjtnant 1726. Gift med Anna Sofia Hilchen. Frans Carls son Adolf Johan avancerade också till löjtnant, gifte sig, men fick inga söner som levde till vuxen ålder, varför släktgrenen dog ut; Frans Carl avled 1728.
Källor:
Lennart Gripenberg: Anteckningar om släkten Gripenberg, Helsingfors, 1927.
H.S. Klenberg: Ätten Gripenbergs ursprung.Tillägg till Anteckningar om släkten Gripenberg av Lennart Gripenberg, Helsingfors, 1928.