I det feodala riket var konungen rikets överhuvud. De som bistod honom i detta värv kunde han ge adelskap av olika grad. Då penninghushållningen på den tiden ännu inte var så utvecklad förlänade kungen dessa medhjälpare områden från vilka de kunde erhålla sitt uppehälle genom skatteuppbörd och jordbruk. Invånarna på dessa områden befriades då från att betala skatt till kungen. Vanligen var skattfriheten förenad med att godsets ägare uppställde riddare och stridsmän till kungens förfogande. Denna från kungens beskattning befriade samhällsgrupp benämndes frälset. Då adelskapet var förenat med krigstjänst gick det i arv från far till son. Då handeln och penninghushållning fick större betydelse minskade på 1700- och 1800-talet adelns betydelse för upprätthållandet av krigsmakten. Därför adlades också andra personer än krigare om de hade gjort riket viktiga tjänster. Samtidigt minskade de förmåner adeln erhöll. Till adelns privilegier hörde länge att äga företräde till de högre tjänsterna i riket.
Under ståndsriksdagen representerades folket av de fyra stånden (adeln, prästerskapet, borgerskapet och bönderna). Varje adlig ätt hade rätt till en representant inom adelsståndet. De adliga ätterna i Finland erhöll sin särställning av konungen i Sverige fram till år 1809 och därefter av den ryska kejsaren. Sveriges konung adlade också många av de tyska eller franska krigsmän eller tjänstemän som förekom i det svenska riket. Under slutet av ryska tiden adlades också några finskspråkiga ätter. Därav kommer sig att förteckningen över adliga ätter bär svenska, tyska, franska, ryska och finska namn. Det finns också ätter som senare ändrat sitt namn ofta till finska.
I Finlands riddarhus har introducerats en furstlig ätt, 11 grevliga ätter, 63 friherrliga ätter och 282 övriga adliga ätter. Introduktionsumret anger i vilken ordning ätten har introducerats i riddarhuset. Friherrar kan tituleras baron/baronessa enligt seden på kontinenten. Av de introducerade ätterna har stort antal utslocknat, vilket innebär att de inte längre ingår i den av Riddarhuset vart tredje år utgivna Adelskalendern, även om efterkommande till döttrar alltjämt existerar. Till de utslocknade ätterna hör Finlands enda furstliga ätt Menschikoff. Därtill lever ett antal adliga ätter bosatta i Finland, men har av någon anledning aldrig introducerats i Riddarhuset. Många adliga ätters namn föregås av en preposition såsom af, von eller de vilket kan tolkas så att släkten härstammar från ett gods eller en ort med ifrågavarande namn.
Då ståndsriksdagen i Finland år 1906 ersattes av enkammarriksdagen som baserade sig på allmän rösträtt upphörde adelns officiella ställning, men på grund av sin bildning och personliga egenskaper kom adelsmän ännu långt in på 1900-talet att på betydande sitt delta i utvecklandet av landet. Bland dessa finns också flera representanter för ätten Gripenberg.
Då adelskapet har mist sina privilegier innebär det att bärare av adliga namn inte längre har några extra förmåner i samhället och längre kan räkna med att automatiskt erhålla goda positioner. Tvärtom innebär det att av bärare av släktnamnet ofta förväntas bättre prestationer och högre ambitioner än av andra som för att visa att de är värda det adliga namnet.
De adliga familjernas ättelängder utgår från den äldsta kända manliga familjemedlemmen i motsats till modern släktforskning som utgår från en nulevande person och dennes förfäder både på kvinno- och manslinjen.
Läs gärna Agneta von Essens roman: Hur bär mamn ett namn? (Helsingfors 2012).
Adlig uppfostran
Väsentligt för adelskapet var en god uppfostran av de unga. Ännu under början av 1800-talet var det normalt att adliga unga inte gick i samma skolor som folkets barn, utan uppfostrades av praeceptorer, hemlärare, som var införstådda med de adliga bildningsidealen. Dessa härstammar från de romerska patriciernas uppfattning om bildningen. En bildad romare skulle representera ereditus, vilket betyder ”den från råhet befriade. Genom att studera språk och litteratur ansågs människan kunna nå den nödvändiga andliga frigörelsen från råhet, men den var blott ett steg till följande nisch i den personliga utvecklingen. Cicero prisade i sitt arbete om plikterna honestus, vilket innebär att en person både i tanke och gärning skulle vara uppfylld av det rätta. Dessutom skulle en äkta, ädel romare prydas av decorum, vilket innebar att han skulle uppträda skickligt och passande både i tal, skick och later. Ett dylikt ideal för människan och den livsform och kultur som detta gav upphov till brukar benämnas humanism.
Sådana ideal skulle skilja en adelsman från det råa, obildade folket. Det innebar bl.a. att en riktig adelsman inte förhäver sig, utan uppträder anspråkslöst för att inte väcka avundsjuka, inte låtsas vara allvetande, för att inte få sina samtalspartner att framstå som dumma, inte ohämmat uttrycker sina känslor av glädje eller sorg, sympati eller antipati för att inte hos sina samtalspartner eller andra närvarande väcka känslor av förakt över oförmåga att behärska sig.
En adelsman skulle allltså uppträda värdigt och sakligt. En vanlig övning var att de adlida ungdomarna måste träna att sitta och gå med en bok balanserande på huvudet för att de skulle hållas sig raka i ryggen och koncentrerade. (Esbjörn Larsson, Från adlig uppfostran till borgerlig utbildning: Kungl. Krigsakademien mellan åren 1792 och 1866 (Uppsala 2005) s. 123-131.)
Till ett värdigt adligt uppträdande hör också ett kultiverat sätt att tala, dvs. inga obehärskade skratt eller rop, ingen stark dialekt, måttligt tonläge – inte väldigt högljutt eller lågmält tal. Det här gäller i synnerhet tal på offentliga platser och i mobiltelefon.
Adkigt uppföra syftade till att vara anspråkslöst och rätt obemärkt för att skydda de ibland rätt förmögna personerna mot otrevlig uppmärksamhet från härskare och kriminella. Motsatsen till adligt uppförande är vulgärt, som syftar till att väcka uppmärksamhet, emedan personen inte kan göra sig gällade på annat sätt. Sådant vulgärt uppförande är t.ex. användning av synliga tatueringar, söndringa kläder eller att äta på ett ohygienskt sätt med händerna eller dricka direkt ur en flaska.
Tyvärr har många av dessa ideal fallit i glömska, också adelsmän är människor med förkastliga begär och olater. Också det att det blivit vanligt att adliga personer gifter sig med en partner från det jämförelsevis obildade folket, som aldrig erhållit en motsvarande utbildning bidrar till att de adliga idealen faller i glömska i synnerhet som det bland en del adliga har upprätthållits förkastliga självförhävande traditioner enligt vilka de skulle vara så mycket mer värda än icke-adliga. Därför förlorar också adelskapet lätt en del av sitt moraliska värde.