Född 8.3.1850 i Kronoborg,(Kurkijoki) – död 12.7.1925 i Helsingfors.
Arkitekt, senator och bankdirektör
Son till friherre Johan Ulrik Sebastian Gripenberg och Maria Lovisa Örnberg
Gift med Hilma Johanna Lindfors
Barn:
– Danskonstnär Margareta Maria (Maggie) Gripenberg (1881-1976),
– Skeppsbyggnadsingenjör Hans Henrik Sebastian Gripenberg (1882-1966)
– Aili Johanna Elisabeth, gift von Freyman (1885-1945).
Varken Maggie Gripenberg eller Hans Henrik Sebastian har nulevande efterkommande. Yngsta dottern har efterkommande som förmodligen är huvudsakligen finskspråkiga.
Som son i en krigarsläkt erhöll Sebastian först en militär utbildning i St. Petersburg. Då den militära banan inte intresserade honom övergick han till att studera arkitektur för Frans Anatolius Sjöström i Helsingfors. Sin arkitektutbildning kompletterade han därefter med en kortare utbildning i Wien under ledning av Carl von Hasenauer. Som privatarkitekt arbetade han åren 1879 – 1908. Som arkitekt arbetade han i nyrenässans stil med en relativt enkel och klar arkitektur. Han var skicklig på att sammanställa rationella och ekonomiska grundplaner. Som ledamot av Helsingfors stadsfullmäktige och flera statliga byggnadskommittéer fick han ett antal planeringsuppdrag. Över 60 av hans byggnadsprojekt uppfördes och de allra flesta under en period av ekonomiskt uppsving på 1880-talet. Över hälften utgjordes av statliga byggnader planerade av Överstyrelsen.
De byggnader Sebastian planerade för den finsksinnade kretsarna återger strävandena hos denna politiska rörelse. Den finska fruntimmerskolan i Helsingfors sammanfaller med de tidigaste skedena i den finskspråkiga lärarutbildningen. Planerna för Finska teaterns hus förverkligades dock aldrig. De mest kända av byggnaderna som bär hans signatur är Hatanpää gård i Tammerfors, 1884, Mariefors gård i Tusby, 1884, Finska litteratursällskapets hus i Helsingfors, 1888, Åbo sparbanks hus i Åbo, 1888, Posthuset i Åbo, 1898 samt Villa Idman i Tammerfors, 1898. Dessutom verkade Sebastian också som domare i arkitekturtävlingar och som ledargestalt i Arkitekturklubben.
I synnerhet efter att han ritat Finska litteratursällskapets hus uppfattades Sebastian Gripenberg som en kulturfennoman. Han samarbetade bl.a. med arkitekterna Geselius-Lindgren-Saarinen, som hämtade sin inspiration från en mytisk finsk forntid. Sebastian utsågs 1887 till generaldirektör för Överstyrelsen för allmänna byggnader, till vars uppgift hörde att sköta och planera satens byggnader. Från och med 1880-talet var valet av generaldirektör för den offentliga sektorn ett politiskt val vid vilket de ryska härskare gynnade fennomaner, som de upplevde vara mera lojala än de skandinaviskt inriktade svekomanerna. Senare utsågs han till senator, men som politiker förblev han en bakgrundsfigur eftersom det Gammalfinsa parti han företrädde upplöstes i ett tidigt skede. Som grundare och ledare för många föreningar var han bland de första finsksinnade som skapade grunden för en finskspråkig högkultur.
Sebastian Gripenberg hade dragits in i affärslivet på 1890-talet via universitetskretsarna. De finsksinnade bland huvudstadens högsta skikt var rätt få och för att motverka förryskningssträvandena fanns det en beställning på en högt uppsatt tjänsteman som liksom Sebastian Gripenberg var väl insatt i byggnadernas värde och kostnadsberäkningar. Han var med om att grunda Kansallis-Osake-Pankki, försäkringsbolaget Pohjola och Helsingin suomalainen säästöpankki. Han nådde också en hög position inom bolagen. Något om den första tidens nationella idealism säger det faktum att han ritade försäkringsbolaget Pohjolas huvudkontor gratis, för den goda saken skull.
Sebastian Gripenberg var efter sin fars konkurs en uppenbart sparsam människa som – trots sin friherrliga släktbakgrund – under början av sitt liv varit tvungen att leva mycket anspråkslöst. Tack vare sin goda aktieportfölj kunde han till slut skapa sig en ansenlig förmögenhet.
I offentligheten var den rödhårige och korpulente Sebastian Gripenberg en stel ämbetsman, men bland vänner kunde han vara en gladlynt sällskapsmänniska som uppskattade musik, teater, bildkonst och roddturer i närheten av sin romantiska sommarvilla. Till sin hustru förhöll han sig som en jämlik kompanjon och deltog i många sociala tillställningar tillsammans med henne. Det var ovanligt för en tid då det offentliga livet var avsett nästan enbart för herrsällskap. Med hans kulturintresse och ekonomiska sinnelagförenades ett ansvar för de mindre bemedlade. För honom var pengar framförallt ett sätt att skapa kultur och välmåga, inte ett mål i sig.
Hans liv finns reaterat i boken av Sirpa Haila: Suomalaisuutta rakentamassa. Arkkitehti Sebastian Gripenberg kulttuurifennomanian lipunkantajana, Helsinki 1998