I det feodala riket var konungen rikets överhuvud. De som bistod honom i detta värv kunde han ge adelskap av olika grad. Då penninghushållningen på den tiden ännu inte var så utvecklad förlänade kungen dessa medhjälpare områden från vilka de kunde erhålla sitt uppehälle genom skatteuppbörd och jordbruk. Invånarna på dessa områden befriades då från att betala skatt till kungen. Vanligen var skattfriheten förenad med att godsets ägare uppställde riddare och stridsmän till kungens förfogande. Denna från kungens beskattning befriade samhällsgrupp benämndes frälset. Då adelskapet var förenat med krigstjänst gick det i arv från far till son. Då handeln och penninghushållning fick större betydelse minskade på 1700- och 1800-talet adelns betydelse för upprätthållandet av krigsmakten. Därför adlades också andra personer än krigare om de hade gjort riket viktiga tjänster. Samtidigt minskade de förmåner adeln erhöll. Till adelns privilegier hörde länge att äga företräde till de högre tjänsterna i riket.
Under ståndsriksdagen representerades folket av de fyra stånden (adeln, prästerskapet, borgerskapet och bönderna). Varje adlig ätt hade rätt till en representant inom adelsståndet. De adliga ätterna i Finland erhöll sin särställning av konungen i Sverige fram till år 1809 och därefter av den ryska kejsaren. Sveriges konung adlade också många av de tyska eller franska krigsmän eller tjänstemän som förekom i det svenska riket. Under slutet av ryska tiden adlades också några finskspråkiga ätter. Därav kommer sig att förteckningen över adliga ätter bär svenska, tyska, franska, ryska och finska namn. Det finns också ätter som senare ändrat sitt namn ofta till finska.
I Finlands riddarhus har introducerats en furstlig ätt, 11 grevliga ätter, 63 friherrliga ätter och 282 övriga adliga ätter. Introduktionsumret anger i vilken ordning ätten har introducerats i riddarhuset. Friherrar kan tituleras baron/baronessa enligt seden på kontinenten. Av de introducerade ätterna har stort antal utslocknat, vilket innebär att de inte längre ingår i den av Riddarhuset vart tredje år utgivna Adelskalendern, även om efterkommande till döttrar alltjämt existerar. Till de utslocknade ätterna hör Finlands enda furstliga ätt Menschikoff. Därtill lever ett antal adliga ätter bosatta i Finland, men har av någon anledning aldrig introducerats i Riddarhuset. Många adliga ätters namn föregås av en preposition såsom af, von eller de vilket kan tolkas så att släkten härstammar från ett gods eller en ort med ifrågavarande namn.
Då ståndsriksdagen i Finland år 1906 ersattes av enkammarriksdagen som baserade sig på allmän rösträtt upphörde adelns officiella ställning, men på grund av sin bildning och personliga egenskaper kom adelsmän ännu långt in på 1900-talet att på betydande sitt delta i utvecklandet av landet. Bland dessa finns också flera representanter för ätten Gripenberg.
Då adelskapet har mist sina privilegier innebär det att bärare av adliga namn inte längre har några extra förmåner i samhället och längre kan räkna med att automatiskt erhålla goda positioner. Tvärtom innebär det att av bärare av släktnamnet ofta förväntas bättre prestationer och högre ambitioner än av andra som för att visa att de är värda det adliga namnet.
De adliga familjernas ättelängder utgår från den äldsta kända manliga familjemedlemmen i motsats till modern släktforskning som utgår från en nulevande person och dennes förfäder både på kvinno- och manslinjen.
Läs gärna Agneta von Essens roman: Hur bär mamn ett namn? (Helsingfors 2012).